Introvert

Att vara introvert är att vara inbunden, inte särskilt utåtriktad och obekväm i nya sociala sammanhang. På denna grundstomme av personlighetsdrag har det sedan romantikens dagar blivit populärt att hänga på några egenskaper till. Kanske vanligast förekommande är idén om att introverta människor är mer intelligenta och finkänsliga än sina extroverta medmänniskor (vilka utmålas som den introvertes antites d.v.s. socialt begåvade men fullständigt efterblivna). Det är en uppfattning som mest sannolikt grundar sig i att introverta människor tycker världen är orättvis som välsignat andra människor med förmågor som de själva inte har. Så istället för att nöja sig med att konstatera att man inte är så bra på den sociala biten och gå vidare med sitt liv, surar man ur totalt och börjar i likhet med vissa fula människor inbilla sig att det finns en kosmisk vågskål som välsignar alla som har någon form av handikapp med en kompenserande superhjältekraft.

Denna översimplifierande binära verklighetsuppfattnings ramverk har sedan 1960-talet attackerats av poststrukturella tänkare. Dessa har, genom sina blotta uppenbarelser, visat att människor för all del kan vara komplexa blandningar av fula, intelligenta och extroverta samtidigt (Foucault & Baudrillard) så väl som vackra, extroverta och intelligenta (Derrida) och vackra, introverta samt intelligenta (Kristeva) et cetera.

Norr om Frankrike, innanför trätobrodern Tysklands gränser, upprätthålls fortfarande myten om introvert personlighet och fulhet som villkor för intelligens - en tradition som sträcker sig från Schopenhauer, till Heidegger, Adorno och Habermas.