Klippo

Klippo är en gräsklipparmodell tillverkad och designad i Svea moders varma famn och, när man tänker länge och väl på det, är själva sinnebilden av det gamla Sverige. Ni vet hur man måste göra rätt för sig och hur det ofta är förknippat med att jobba med handjagare? Vid gräsklippning av större ytor än en en töntig radhusträdgård är det för ineffektivt även för den mest Lutheranskt ansatta sossen. Nä nä, när gräset ska klippas utanför den sedan länge ej belånade, men inte heller värdeökade, mexitegelvillan eller fotbollsplanen där det liras korpmatcher då är det Klippo som gäller. Med sitt chassi bestående av 100 kg gjutjärn bränner det härligt i lårmusklerna efter några svaga lutningar och motorn från Briggs & Strattons obönhörliga vibrationer lämnar dig lika skakis som parkinsonspatienterna som hejat på medans du klippt äldreboendets framsida. Klippo kom under guldåren, 1954, och byggdes för att hålla. Användarvänligheten tangerar noll och är bara snäppet mindre ansträngande än att slå gräset med lie. Ser man på Klippons utveckling så är även det en berättelse om Sveriges utveckling. 1984, detta mytiska år, har världen sakta men säkert börjat gå över i total nyliberalism, och som ett led i detta ska svenska vaktmästare och sommarjobbare förklenas då Klippo lanserar en självgående modell som sjukt nog går att köpa utan uppvisande av läkarintyg. 1994, med Miljöpartiet i riksdagen, lanseras en modell med katalysator så att man ska slippa snyta svart efter en dag bakom Klippon, som nån jäkla tjänsteman. Trots detta finns det fortfarande gräsklippare där ute som fortfarande är gjutna i Svenskt stål och dånar fram obönhörligen, med en rakryggad kommunalare bakom spakarna, och när du ser detta är fan bara att göra honnör för denna pjäs och dess hårt slitande kusk.