Kommunistisk sport

När de flesta hör uttrycket kommunistisk sport, tänker de så klart på den klassiska sovjetiska hockeyn, och särskilt femman Fetisov, Kasatonov, Makarov, Larionov och Krutov. Men enligt sovjetisk politisk teori var inte hockey en hedervärd sport och inte heller fotboll, trots att dessa sporter var de mest populära i de breda folklagren. Snarare var det friidrotten som hölls fram som ett kommunistiskt idrottsideal. Detta trots sin ofta individualistiska natur, som torde vara något en kommunist ser ner på. Varför hölls ändå friidrotten fram som något eftersträvansvärt?

I Sovjet fanns en tradition av fizkul'tura (fysisk kultur), en rörelse som menade att ett rationellt förhållningssätt till kroppen och regelbunden träning inte bara skapade en sund kropp utan även ett sunt psyke, det var ett sätt för den enskilda människan att realisera sin fulla potential. Det var alltså en rörelse färgad av modernismens idéer, och som sådan gick den att kombinera med framväxande tankar om socialism, vars slutmål i likhet med fizkul'tura var att frigörelse, och för sovjetiska socialister kunde ett sprängande av fysiska gränser inspirera och symbolisera det sprängande av kapitalismens begränsande kedjor man själv ville uppnå. Liknande tankar grasserade vid samma tid i Hitlertyskland, i form av freikörperkultur, som i enlighet med det tyska psyket tolkade "frihet" som en ursäkt att gå runt naken.

I kontrast mot friidrotten betraktades fotboll som en borgerlig kulturyttring. Ur ett modernt vänsterperspektiv är det svårt att begripliggöra en sådan ståndpunkt, eftersom vänstern under senare år anammat linjen att allt som många arbetare gör tillsammans är beundransvärt och viktigt för Kampen. I Sovjet rådde ett mer visionärt ideal, där ledarna hade mer fasta ideal om mänsklig raffinering än dagens förflackade vänster. Konkurrens och tävlan mot varandra sågs som något borgerligt, och därmed stred fotbollen mot de kommunistiska idealen.Vid ett tillfälle på 1930-talet föreslogs i Sovjet att fotboll skulle sluta bedömas efter mål och istället poängsätta spelarnas grace och listighet. Fotbollen ansågs dessutom så osofistikerad att den distraherade arbetarna i publiken från mer produktiv, revolutionär tankeverksamhet. Stavhoppare och släggkastare, däremot, skapade tankar som hade revolutionära implikationer, då de genom intensiv träning med vetenskaplig bas hela tiden utmanade gränsen för vad som var möjligt att föreställa sig. Och vem kan egentligen undgå att bli inspirerad av att se Tamara Press stöta kula, Yuri Sedykh kasta slägga och Faina Melnyk slunga diskus? Den moderna västerländska vänstern är mycket mån om att påstå att en annan värld är möjlig, men det är först när man letar sig tillbaka i de sovjetiska sportarkiven som man finner verkliga, mänskliga, argument för att så kan ske - en livaktig och upplyst socialistisk ideologi förkroppsligad.