Neo-crust

Ungefär samtidigt som Limp Bizkit, Linkin Park och Sevendust gjorde allt de kunde för att dra vanära över all hederlig hårdrock, genom att producera medioker dj-driven så kallad "neo-metal", sköljdes en annan neo-genre upp vid Mississipiflodens leriga strandkant, i höjd med Memphis, Tennessee. Mitten av 1990-talet var neo-crustens år noll, profetens födelse, vars fysiska messianska inkarnation var bandet His Hero Is Gone, som spred den svårmodiga och melodiska crustpunkens evangelium över hela världen, präglade av sin hemorts baptistiska missionerande kultur.

Men låt oss backa kassettbandet innan diskussionen om neo-crustens natur. Genren crustpunk uppstod på 1980-talet i Storbritanniens kåkstäder där band som Amebix och Hellbastard gjorde sitt yttersta för att blanda traditionell käng och slafsigt spelad hårdrock, inspelat på en tvåkanalsbandare i en limsniffande alkisschäfers ockuperade industrilokalskällare. Andra band att uppmärksamma från crustens första dagar är Doom, Antisect, Extreme Noise Terror, och Nausea vilka alla hade sina ursprung i anarkopunken men som tuffade till sig med lite metalinfluenser för att låta råare men behöll sina sopjuiceluktande kläder. I Sverige skulle det dröja till 1990-talet innan det fanns en crustscen att tala om. Dessförinnan hade bruksortskängens dominans varit total (den enda hårdrocksinfluens som fanns i bruksbanden var att minst en medlem var en blyg hårdrockare med formfranskefetma och Venom-tshirt, men det hördes sällan i musiken), men i mitten av 90-talet lade band som Warcollapse, Skitsystem och Wolfpack grunden för en välmående svensk crustpunkscen.

Ungefär samtidigt som brutalcrusten etablerades i Sydsverige släppte His Hero Is Gone sitt magnum opus, Monuments to Thieves, ett album översvämmat av dystra gitarrplocksmelodier som skulle revolutionera förståelsen av begreppet "crust" för all framtid. I den nya crusten, eller "neo-crust", som Den pinnsmale regenten från Ålidhem skulle dubba genren, var den nedbajsade ljudbilden försvunnen och de raka texterna om att röka fimp och få stryk av snuten för att man var äcklig likaså. Neo-crustens estetik är istället mystisk, med vagt poetiska låttitlar, progressiva låtstrukturer och dystra gitarrslingor. En annan signifikant förändring, är att de grisiga blastbeats som kännetecknade den första vågens crust, då spelade av speedsnortande uteliggare, har bytts ut, mot polerade proffsblastbeats spelade av metalcorenördar som studerat korrekt blastbeatteknik på universitetsnivå. Adjektiven som används för att beskriva neo-crust är ord som "majestätisk" och "ångestladdad" istället för gammelcrustens "brutal", "skitig" et cetera. Under det tidiga 00-talet var neo-crusten fullständigt förhärskande, så till den grad att det är mer sannolikt att upppatchade ungdomar med dålig hygien namedroppar band som Ekkaia, Wolfbrigade (inte att förväxla med Wolfpack), Tragedy, Asebia, From Ashes Rise och givetvis HHIG som tongivande "crustband" än 80-talets trailblazers.

Om detta får man tycka som man vill. I den primalcrustiga myllan finns ett utbrett missnöje mot Tragedycrusten, som fått popsnören och emos världen över att börja hävda att de spelar crust när de egentligen spelar keff hårdrock med trallpunkslingor. Men precis som alltid när gamlingar är sura över att de begrepp de använde som barn är urvattnade och förvrängda, 'är det bara att höja volymen på sin minidiscspelare och glida vidare.