Sportkonsertbesökare

Kombinationen av ord kan förefalla märklig. Att gå på konsert är inte att gå på sport? Eller? För vissa är det onekligen så. Du kan föreställa dig vad en konsert är för en normal, livsbejakande person. Det handlar om att dricka några starköl med sina kompisar på en rövig tisdag i mars, klaga på att ens jobb är skit och sen gå på en konsert för att känna någonting annat än total tristess och uppgivenhet. Kanske till och med komma nära en euforisk upplevelse. Som vi alla vet är konserten som kulturellt fenomen någonting som har sina rötter i dionysiska glädjeritualer (och längre tillbaka i tiden, dyrkan av namnlösa elementargudar vilka blidkades med offer till Elden och genom massiva orgier, allt utfört i takt angiven av tribala trumrytmer och dov strupsång). Men i takt med samhällets rationalisering har konsertupplevelsen delvis perverterats.

Det är så, att för vissa handlar inte konsertupplevelser om glädje i euforisk mening. Snarare handlar det om en sorts kall, individualiserad glädje, som uppstår när en konsertbesökare ser en skicklig musiker spela musik på ett tekniskt avancerat sätt. Det handlar alltså inte om att uppnå glädje genom att känna vad musikern genom sin musik vill förmedla (ett kriterium för lyckad musik upprättat av David Allen Coe: ”Boy, can you make folks feel what you feel inside?”), utan en glädje som uppnås när konsertbesökaren genom blick och hörsel kan få det bekräftat att ”jepp, han kan spela solot som på skiva”. Det rör sig om att bedöma en fysisk prestation, exakt som när den genomsnittligt själsdöda människan tittar på friidrott. Det är så en sportkonsertbesökare resonerar om att gå på konsert, och det får flera konsekvenser för hur dessa personer beter sig när de går på konsert.

Till exempel är de helt främmande för, och ofta fientliga emot, alla typer av glädjeuttryck som går bortom att le lite för sig själv, eller klappa ganska hårt efter att ett nummer är avslutat. Inom ramen för deras förståelse av musik är det helt rimligt. Väldigt få som besöker ett friidrottsevenemang skulle uppskatta att den grisfulla hårdrockaren i stolsraden bakom började fulpoga och skölja falcon över dem när Angelica Ström satte svenskt trestegrekord i Braunschweig 2014. Och sportkonsertbesökaren gillar absolut inte när grisfulla hårdrockare dansar eller svänger med sitt hår för intensivt på en hårdrockskonsert heller. På konsert ska man, i sportkonsertbesökarens mening, stå så långt fram som möjligt, utan att vara i kontakt med någon annan människa vare sig fysiskt eller psykiskt, och bara kontrollera om musikerna kan spela riffet, sätta solot, klara fillet och sjunga falsetten exakt som på skiva. Vi har att göra med en kvalitetskontrollant.

Hur dessa människor lever sina liv är för många en gåta. I regel har de inga vänner, förutom på internetforum, där de ljuger om sina otroliga bedrifter. Vad vi med säkerhet kan konstatera är att de röstar höger. De älskar ordning och reda, hårda tag mot stöket och buset. En del av deras psykologi är att de dyrkar auktoriteter. Om en person kan spela riffet eller hoppa tillräckligt högt, förgudas dessa människor i sportkonsertbesökarens ögon. De tillskrivs kunskap och i alla möjliga ämnen och sportkonsertbesökaren kommer kräva av sin (förvisso begränsade) omvärld att dessa personer respekteras. Den starka individen som genom teknisk färdighet bemästrar sin specialiserade syssla är den högsta formen av existens – ett ideal vilket, som av en slump, stämmer fullständigt överens med den nyliberala modellen för arbetsdelning. Vi ska alla bli tekniska specialister som utför en totalt alienerad arbetssyssla och den som är bäst på sitt menlösa jobb ska ges makten att kontrollera andra. Att uppnå detta är för sportkonsertbesökaren existentiell fulländning.

Sportkonsertbesökaren är en produkt av ett sjukt samhälle, och bör inte föraktas på individnivå, även om de är störiga så inihelvete när man stöter på dem. Mer rimligt är att invänta kapitalismens oundvikliga kollaps, och aldrig ge upp förhoppningen om ett samhälle som producerar bättre konsertbesökare än det vi slavar i idag.