Stoke-on-trent
Givetvis är det Manchester, Liverpool och London som de flesta tänker på när det brittiska bidraget till musikhistorien kommer på tal. Men lika givet är att den genomsnittlige musikknutten på Bishops inte vet någonting om någonting alls. Vad den invigde är medveten om, är industrihålan Stoke-on-trents roll som musikaliskt epicenter. För när den som vet vad som händer diskuterar brittisk musik, diskuteras inte the Zombies, Beatles, Stones eller annan förlegad fossilpop. Nej, då diskuteras Motörhead och Discharge, två band som härstammar från Stoke-on-trent.
Musiken i staden är ett resultat av stadens ledande industri, Staffordshires lerbruk. Dessa vackra välvda bruk har fyllt flera funktioner. I ung ålder stod salige Lemmy Kilmister med sin bas framför de kurviga skorstenarna och försökte under vilda speedrus få basgångarna att svänga som sidorna på de stora tegelavgasrören. Och gosse, han lyckades.
För Discharge fyllde lerbruken den funktion tung industri ofta har i unga musikers liv, som ett hot man riktar all sin frustration mot. Om inte Tezz och Cal hade Discharge att kanalisera sin alienationsilska genom hade de med största sannolikhet stoppat in sina spikfrillor i en ugn och dött i väldigt ung ålder. Istället uppstod ljuv brutal musik i det dialektiska mötet mellan hotet om en meningslös framtid och den mänskliga själens desperata önskan att vara friare än kroppen kan vara.
Lerbruken har också gett namn till, och agerat logotypmodell för skivbolaget Clay records. Bolaget grundades av Mick Stone som gav ut Discharges första singel Realities of war 1980. Clay betyder alltså lera på språket engelska, och på ett lerbruk används just lera för att skapa vackra skålar som man kan he conferencepäron i.
