Trolleskapism

När det i Sverige blir så nära svåra tider det kan bli här har man historiskt vänt sig till trolleskapism för att hantera vad det nu är som hänt: att knegare och fruntimmer ville ha rösträtt, som på 1910-talet, att folk rökte för mycket snustorrt hasch, som på sjuttiotalet, att Göran Persson börjat gnälla om statsskulden, som på nittiotalet, att det kommit killar från Afghanistan och ansökt om asyl, som på 2010-talet, eller vad det nu må vara. När den svenska medelslassen känner att det blir lite onajs, helt enkelt, går tankarna genast till mossiga stenar, kittlar fulla av guld och mystiska väsen som dansar kring träd. Vid 1900-talets början var folk som tokiga i John Bauer och sånger om trollmammor som rullade svansen kring sina barn. På sjuttiotalet spelades det blockflöjt och fiol i varje skogsdunge. Nu för tiden skrivs det "skräck"-böcker om troll och tipsas om norska filmer om trolljägare. Men nittiotalet var nog kanske peaken för trolleskapism. När kronan flöt och Lasermannen härjade och Bert Karlsson satt i riksdagen kunde svensken inte nöja sig med Dia Psalmas leadgitarr-dominerade trollpunkballader om bortbytingar och brusande bäckar utan var villiga att också låta höra vad om möjligt ännu mer leadgitarr-dominerade Ultima Thule hade att säga om skogsväsen och oknytt. Och hade man inte tid eller lust att köpa en CD kunde man ratta in en godtyckligt vald radiokanal och lyssna på Nordman. Med tanke på att allt kommer bli stadigt sämre från och med nu kommer gunsten för troll bara att öka, så det är nog bara att rätta in sig i detta och drömma sig bort till en djup blandskog där lönnfeta varelser med svans kokar kittelen full.